Var så god - provläs första kapitlet!

Dela lika.

Hur kan man göra det?

Hälften-hälften.

Precis lika mycket till båda två.

Jo det är klart att man kan. På pengar. Och geleråttor. Sånt.

Men nu gällde det Cilla.

Hennes mamma och pappa skulle ha hälften var av henne i fortsättningen. Hon hade protesterat vilt och energiskt från första stund, men det hade inte hjälpt det allra minsta. Det skulle bli skilsmässa och "delad vårdnad".

-Det är det absolut bästa för allihop, hade mamma sagt tröstande till Cillas tårrandiga ansikte.

Pappa sa ingenting, inte just då. Han såg bara sammanbiten ut.

Fjorton tusen gånger, minst, hade Cilla ställt frågan hon hade rätt att få svar på.

Varför?

Inget svar hon fått kändes bra eller ens riktigt ärligt. Nej, pappa hade inte blivit kär i någon annan. Mamma hade absolut inte heller träffat någon ny – sådant hände ju annars, Malin i parallellklassen hade till exempel fått dubbla uppsättningar av föräldrar på en enda kort sommar.

Men det gällde inte i Cillas fall.

Nej, de hade bara tröttnat. "Växt ifrån varandra", "glidit i sär" – sådana uttryck dök upp hela tiden.

-Men jag då? Har ni växt i från mej också? Eller glidit i väg?

Nej, naturligtvis inte. Hur kunde hon tro??? Sina barn tröttnade man aldrig på. Tvärtom, ungarna älskar man jämt, sa mamma. Hur stora de än blir och vad de än gör, fyllde pappa i.

Så på det viset var allt precis som förr.

Hur kunde det vara det? Cilla orkade inte fråga en gång till. Allt var bestämt, två nya lägenheter stod klara för inflyttning. Inte precis bredvid varandra men ändå på hyfsat avstånd från skolan. Och Cilla skulle nu bo varannan vecka hos pappa, varannan hos mamma. Hon fick själv bestämma var hon ville ha sina gamla möbler. Och sedan skulle hon få nya, ny säng – kanske en bredare?, ny bokhylla – kanske  en större?, nya gardiner, ny matta till rummet i den andra lägenheten. Det skulle också vara fritt fram att bestämma färg på väggarna, både hos mamma och hos pappa. Det verkade knappt finnas några gränser för hur mycket Cilla plötsligt hade blivit stor nog att bestämma alldeles själv.

Men allra helst ville hon bestämma att ingenting skulle förändras. Kanske försvann alltihop som en ond dröm om man bara blundade hårt och tänkte på något kul?

Nej. Det var avgjort.

Tidigt på morgonen nästa dag skulle flyttgubbarna komma.